1649-1723 Dutch (Resident in UK) Sir Godfrey Kneller Galleries was the leading portrait painter in England during the late 17th and early 18th centuries, and was court painter to British monarchs from Charles II to George I. His major works include The Chinese Convert (1687); a series of four portraits of Isaac Newton painted at various junctures of the latter's life; a series of ten reigning European monarchs, including King Louis XIV of France; over 40 "Kit-cat portraits" of members of the Kit-Cat Club; and ten "beauties" of the court of William III, to match a similar series of ten beauties of the court of Charles II painted by his predecessor as court painter, Sir Peter Lely. Sir John Vanbrugh in Godfrey Kneller's Kit-cat portrait, considered one of Kneller's finest portraits.Kneller was born Gottfried Kniller in L??beck, Germany. Kneller studied in Leiden, but became a pupil of Ferdinand Bol and Rembrandt in Amsterdam. He worked in Rome and Venice in the early 1670s, painting historical subjects and portraits, and later moved to Hamburg. He came to England in 1674, at the invitation of the Duke of Monmouth, accompanied by his brother, John Zacharias Kneller, who was an ornamental painter. He was introduced to, and painted a portrait of, Charles II. In England, Kneller concentrated almost entirely on portraiture. He founded a studio which churned out portraits on an almost industrial scale, relying on a brief sketch of the face with details added to a formulaic model, aided by the fashion for gentlemen to wear full wigs. His portraits set a pattern that was followed until William Hogarth and Joshua Reynolds. Nevertheless, he established himself as a leading portrait artist in England. When Sir Peter Lely died in 1680, Kneller was appointed Principal Painter to the Crown by Charles II. In the 1690s, Kneller painted the Hampton Court Beauties depicting the most glamorous ladies-in-waiting of the Royal Court for which he received his knighthood from William III. He produced a series of "Kit-cat" portraits of 48 leading politicians and men of letters, members of the Kit-Cat Club. Created a baronet by King George I, he was also head of the Kneller Academy of Painting and Drawing 1711-1716 in Great Queen Street, London. His paintings were praised by Whig luminaries such as John Dryden, Joseph Addison, Richard Steele, and Alexander Pope. Kneller died of fever in 1723 and his remains were interred in Twickenham Church (he was a churchwarden there when the 14th century nave collapsed in 1713 and was involved in the plans for its reconstruction). The site of the house he built in 1709 in Whitton near Twickenham is now occupied by the mid-19th century Kneller Hall, home of the Royal Military School of Music   Related Paintings of Sir Godfrey Kneller :. | Portrait of Charles de Marguetel de Saint-Denis de Saint-Evremond | Self Portrait | Queen Anne | Portrait of John Vanbrugh | Portrait of William Legge |
Related Artists:
hedvig eleonoras
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, född 23 oktober 1636, död 24 november 1715, var svensk drottning och riksföreståndare, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen och gift i november 1654 med Karl X Gustav. Hon var med honom i Polen 1656 och i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto "första dam" till sin död 1715, i femtiofem års tid. Hon blev änka 1660 och levde som änkedrottning i ytterligare 55 år. Kung Karl II av England friade till henne något år efter makens död, men hon tackade nej, med den formella motiveringen att hon önskade vara sin döde make evigt trogen. Hon satt i förmyndarregeringarna för både sin son Karl XI och sin sonson Karl XII, 1660-1672 samt 1697, och sedan i rådet 1700-1713, men hade i verkligheten aldrig så mycket att göra med politik, utan var nöjd med att formellt presidera över regeringen och hovet som monarkins symboliska överhuvud och representant. Hon stödde dock den profranska och antidanska policy som fördes av regenterna. Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv; då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, han viskade i stället vad han ville veta till riksänkedrottningen, och Hedvig Eleonora frågade sedan regeringen med hög röst vad han ville veta. Då sorgeperioden formellt bröts år 1663 var hon värdinna för omfattande festligheter, och det var i hennes namn Sveriges första fasta teater öppnades i Stora Bollhuset och Lejonkulan 1667. Hedvig Eleonora, "Riksänkedrottningen", hade en dominant och temperamentsfull personlighet och dominerade det svenska hovet totalt fram till sin död. Även efter sin sons giftermål 1680 och fram till sin död 1715 var hon den verkliga drottningen och behöll sin position som "första dam"; sonen kallade henne "drottningen" och sin fru för "min fru". Under stora nordiska kriget var hon 1700-13 representant för kungen, men intresserade sig inte heller nu mycket för politik- vid audienser för utländska sändebud kunde antingen "moltiga" eller gapskratta åt dem. Hon intresserade sig för kortspel och arkitektur. Hon kunde spela kort till inpå småtimmarna. Drottningholms slott samt Strömsholms slott påbörjades av henne. Vid båda slotten lät hon anlägga stora parker i tidens stil.
Jacques-Emile Blanche
(1 January 1861 - 20 September 1942) was a French painter born in Paris. His father was a successful psychiatrist who ran a fashionable clinic, and Blanche was brought up in the rich Parisian neighborhood of Passy in a house that had belonged to the Princesse de Lamballe. Although he received some instruction in painting from Henri Gervex, he may be regarded as self-taught. He became a very successful portrait painter, with a style derived from 18th-century English painters such as Thomas Gainsborough as well as Edouard Manet and John Singer Sargent. He worked in London, where he spent time from 1870 on, as well as Paris, where he exhibited at the Salon and the Sociate Nationale des Beaux-Arts. One of his closest friends was Marcel Proust, who helped edit several of Blanche's publications. He also knew Henry James and is mentioned in Gertrude Stein's The Autobiography of Alice B. Toklas. Among the painter's most famous works are portraits of his father, Marcel Proust (Private collection, Paris), the poet Pierre Louÿs, the Thaulow family (Musee d'Orsay, Paris), Aubrey Beardsley (National Portrait Gallery, London), and Yvette Guilbert. He was the author of the unreliable Portraits of a Lifetime: the late Victorian era: the Edwardian pageant: 1870-1914 (London: J.M. Dent, 1937) and More Portraits of a Lifetime, 1918-1938 (London: J.M. Dent, 1939).
mattsleiderstam
Adolf Ludvig Stierneld, född den 1 september 1755 i Stockholm död den 31 juli 1835 på Gripsholm, var en svensk friherre, politiker, hovman och samlare av historiska dokument, vilken av senare historisk forskning avslöjats som en av Sveriges mest förslagna och produktiva dokumentförfalskare. Stierneld var son till Samuel Gustaf Stierneld, vilken var chef för Västmanlands regemente, och vilken lär ha antecknat sitt regemente bland den nyföddes faddrar. Sonen inskrevs även endast sex månader gammal som volontär i samma kår. Oaktat denna militärståtliga början hann sonen ej längre än till ryttmästare vid livregementet, vartill han utnämndes 1781. Inom hovet anställdes Stierneld som kammarherre hos drottning Sofia Magdalena 1778. Han kom dock snart på mindre vänlig fot med Gustav III och tillhörde vid 1786 och 1789 års riksdagar ledarna för oppositionen inom adelsståndet. När kungen beredde sig att genomföra sina envåldsplaner, hörde Stierneld till de motståndare som arresterades. Till följd av sina förbindelser med ryske ministern hade han åsamkat sig konungens synnerliga ovilja, och när de övriga arresterade frigavs, sändes Stierneld till Varbergs fästning, där han kvarhölls till 1790. Genom sitt 1790 ingångna giftermål med grevinnan Kristina Charlotta Gyldenstolpe, dotter till Gustav III:s gunstling Nils Philip Gyldenstolpe, kom Stierneld snart åter på mera vänlig fot med hovet och blev 1792 överkammarherre. Vid riksdagen 1800 sågs han också, i likhet med andra ur 1789 års opposition (Magnus Fredrik Brahe, Claes Axel Lewenhaupt med flera) i hovpartiets främsta led.